Trots olyckan orkar Hampus titta framåt
- Borås
- 7 december 2022
Allt kan förändras på ett ögonblick. Det fick Hampus Vikström erfara när han råkade ut för en arbetsplatsolycka. Ett stålok på över ett ton släppte och träffade honom rakt ovanifrån. Konsekvenserna påverkar honom än i dag, nästan fem år senare. Men trots detta ser han ljus i mörkret.
Hampus vill vara tydlig. Han är, trots olyckan som drabbade honom 2018, en glad och positiv människa. Han vill inte att artikeln ska fokusera för mycket på det negativa. Flera gånger lyfter han fram människor i hans omgivning som underlättat hans vardag. Facket, läkarpersonal, hans arbetsgivare och familj.
Drygt ett ton. Så mycket vägde ståloket. Ett ok som av oklar anledning släppte när den hängde tre-fyra meter upp i taket. Rakt på Hampus. Därefter är det minnesluckor. Någonstans blir han tillsagd att lägga sig på golvet. Han bärs ut på gården bakom jobbet. En ambulanshelikopter. Sahlgrenska.
- Jag vet inte hur jag ska förklara. Jag hade extrem tur med det, att jag överlevde. Jag vet inte hur, säger Hampus Vikström.
Utskriven samma dag
Återigen minnesluckor. In och sy, röntga huvudet och genomföra diverse undersökningar. Till slut får han lämna sjukhuset. Samma dag som han kom in, en detalj som förvånade många i Hampus omgivning. För under de efterföljande veckorna blev det inte bättre. Tvärtom.
- Jag hade fortfarande väldigt ont och ville ha en plan för hur jag skulle bli bättre. Så då fick jag kontakta läkarvården igen eftersom jag fortfarande hade ont i ryggen och nacken. Då drog vi igång med smärtrehab och sjukgymnastik, säger han.
Hampus vardag vändes upp och ned. Som äldst av sju syskon var Hampus van att ta hand om personer i hans omgivning. Plötsligt var det han som behövde stöd i vardagen. En vardag som trots envisa försök inte återgick till det normala.
- Jag är väldigt envis som person så jag var snabbt tillbaka på jobbet och skulle upp i arbetstid, men kunde inte hitta en balans i vad som var lämpliga tider. Jag märkte att jag kunde vara iväg på jobbet, bli jättetrött, komma hem och sova och sen vaknade jag lagom till att det var tid att gå till jobbet igen. Där fick jag mycket hjälp via smärtrehab. Men det har också varit mycket tufft att hantera. Det är ju inte bara en fysisk skada heller utan man påverkas ju hur man är som person, det är svårt att vara samma person efter en sån här sak så därför sökte jag samtalsstöd och har fortfarande. Det har hjälpt väldigt mycket.
Fackligt stöd att driva försäkringsärendet
Trots olyckan och utmaningarna är det tydligt när han pratar att Hampus ändå har en positiv livssyn. Han framhåller gång på gång rollen som människorna i hans omgivning haft. Bland annat det fackliga stöd han fick att navigera sig genom försäkringsdjungeln.
- Något år efter olyckan började jag prata mer med facket, när jag skulle gå igenom allting. Hade jag inte varit med i facket hade jag aldrig orkat dra igenom allt med försäkringar och försäkringskassan. Det har varit obeskrivligt. Det man lätt glömmer är att man som skadad ska vila och återhämta sig, att man då ska gräva i vad man har för rättigheter och så är svårt.
Före olyckan var Hampus väldigt utåtriktad och social. Det har inte ändrats. Däremot ser förutsättningarna annorlunda ut. Arbetsgivaren har varit väldigt tillmötesgående och hjälpt honom hitta arbetsuppgifter som fungerar för honom. Hans tidigare jobb innebar tunga lyft och en bullrig miljö, något som inte fungerar längre då han har problem med huvudvärk och lider av problem med minnet. I dag arbetar han i samma koncern, men på ett lager där han hittat en rimligare arbetstid och arbetsuppgifter.
Han jobbar 50 procent, går upp tidigt på morgonen. Därefter vilar han någon timma innan det är dags för sjukgymnastik följt av ännu en vilopaus. Men genom att ha testat sig fram har han hittat en balans i vardagen som gör att han orkar vara en närvarande far till sina barn.
- Man har fått jobba mycket med acceptans. Jag får nästan vara som Skalman med en klocka som ringer med viktiga saker som jag måste göra. Jag mår inte bättre, jag har samma skador. Men det har blivit mer hanterbart. Det har varit en resa att hitta dit.
Saknar sin hoj
På helgerna när han inte arbetar får han i stället energi till andra saker. Skogspromenader, biobesök och familjetid står på schemat då, även om behovet av vila kvarstår. Hans stora intresse innan olyckan var hans MC, men olyckan har tyvärr gjort det svårt att ägna tid åt det nu.
- Min förhoppning är ju att jag blir frisk någon gång, även om prognosen är det motsatta. Under tiden får jag göra det som jag kan för att jag ska må så bra som möjligt. Men om jag blir bättre någon gång, då ska jag köpa en motorcykel igen!
Johan Orebäck