Vågade vara Jonna tack vare stödet på jobbet

• Förtroendevald
• 31 januari 2022

Det var först i samband med sin 40-årsdag som Janne vågade komma ut som Jonna på riktigt. ”Utan mina chefers och jobbarkompisars enorma stöd hade det säkert tagit ännu längre tid”, säger Jonna Jumisko, processoperatör på Nouryon i Bohus.

Hon bor i villa, jobbar inom industrin och är fackligt aktiv, och hon tävlar i motorsport och är scoutledare på fritiden. Fast hon föddes som man och är gift med Jenny. 

Vägen till att våga vara Jonna har varit lång och ganska så kämpig, men i dag är hon rätt nöjd med det liv hon lever. Fast nu backar vi bandet lite, till skolan och mellanstadiet. 

– Jag kände mig annorlunda redan när jag var liten. Jag var inte riktigt som de andra killarna och det märkte såklart mina klasskamrater. Jag blev mobbad, men lyckades på något sätt ändå stå ut, klara skolan och få hyfsade betyg, berättar hon. 

Påfrestande med dubbelliv 

– Ibland skolkade jag från skolan för att få vara hemma i lugn och ro. Då kunde jag låna mammas kläder och sminka mig, och utforska vem jag egentligen var. 

– Men jag förstod ändå inte riktigt, inte till en början. Det var först på högstadiet som jag började förstå att jag är någon slags transperson, eftersom jag gillar kvinnliga uttryck och trivs i tjejkläder. 

Under hela skoltiden levde Jonna som kille i det offentliga, men som tjej hemma, i smyg, på sitt rum. Till slut blev det för påfrestande att spela olika roller, så hon flyttade hemifrån för att få en frizon. Men i samma veva träffade hon Jenny, så dubbellivet fortsatte – till dess de köpte villan. 

– Det var i samband med flytten dit som hon hittade mina lådor med tjejkläder. Hon fattade ingenting och det blev sjukt jobbigt. Jag fick en rejäl kris, skulle jag berätta allt eller dra ännu en lögn? 

Kö till könsutredning 

Jonna valde att berätta allt för Jenny, utan omsvep. 

– Sedan bytte jag om och sminkade mig, och då fick hon se mig som tjej för första gången. Hon tyckte det var helt okej, även om hon var besviken för att jag inte sagt något tidigare. Hon kände sig sviken, men jag hade ju bara varit rädd för att förstöra det fina vi hade. 

Nu var Jenny involverad i Jonnas ofrivilliga dubbelliv, men trots det fortsatte hemlighetsmakeriet ytterligare några år. Under tiden ställde Jonna sig i kö för en könsutredning och fick träffa en psykolog på sjukhusets könsdysforiavdelning. 

– Jag gick dit helt förutsättningslöst. Det var så jobbigt att inte veta vem eller vad jag var, och att försöka förtränga kvinnan i mig. 

– Psykologen peppade och utmanade mig. Med tiden växte tanken på att jag någon gång kanske, kanske skulle våga testa att leva som Jonna på heltid. Det var en sjukt jobbig tanke att ha i huvudet för jag visste inte var jag skulle börja eller hur jag skulle göra. 

Berättade för chefen 

En dag, när Jonna jobbat på Nouryon i ungefär ett år och precis blivit ledamot i klubbstyrelsen, bestämde hon sig: hon skulle berätta för sin närmaste chef på det kommande medarbetarsamtalet. 

Ju närmare dagen för samtalet kom, desto sämre mådde hon. 

– Jag var sjukt nervös innan och när jag väl satt där på mötet och vi hade klarat av standardpratet så mådde jag ännu sämre, jag ville bara dö. Men chefen, som för övrigt är en väldigt bra chef, märkte ju att det var något som tyngde mig. 

– Det var först när han berättade om möjligheten till samtalsstöd via jobbet som jag förstod att det var dags. Då slängde jag ur mig: ”Jag är transperson och vill bli kallad Jonna”. 

Reaktionen från chefen blev precis så bra som den kunde bli. 

– Han sade att han var glad och rörd över att jag berättade för just honom, och sedan satt vi och pratade i två timmar. Det var så himla fint och jag blev så lättad. 

Många små steg 

Nästa steg blev att prata med den närmaste jobbarkompisen, på kommande nattskift. Även hon reagerade positivt och utan fördömanden. Då bestämde Jonna sig för att beta av resten av jobbarkompisarna. 

Sagt och gjort. Vid varje skiftbyte pratade Jonna med nästa skiftlag och med skiftcheferna. Därefter med dagtidarna, och till slut med fabrikschefen och chefen ovanför honom. 

Jonna med hela världen 

Någon dag senare sökte produktionschefen upp Jonna för att få veta vad hon ville bli kallad. 

– Jag, som inte tycker om att ställa krav på folk, sade att det får du välja själv, men jag blir glad om du kallar mig Jonna. Och på nästa morgonmöte sade han ”Hur mår du i dag, Jonna?” så alla hörde och tog efter. 

– Det var produktionschefen som satte ribban, det var då jag på riktigt förstod att jag nog skulle bli accepterad som Jonna. Det var helt… wow liksom. 

Till sist kom stunden då det var dags att bli Jonna med hela världen. 

– Det var natten innan min 40-årsdag som jag skrev ett långt Facebook-inlägg och lade ut ett nytaget foto på mig som Jonna, och sedan gick jag och lade mig. När jag vaknade dagen efter visste jag inte vad jag skulle möta. 

– I min fantasi hade jag tänkt att kanske tjugo, trettio personer skulle gilla och kommentera, men när jag vaknade var det över 150 kommentarer och bara kärlek. Det var så sjukt fint. Några dagar senare bytte jag namn, och skaffade nytt pass och körkort. 

I dag lever Jonna precis som hon är – utan att behöva låtsas vara någon annan och utan att bry sig om vad andra tycker. Men det tog sin tid, och utan stödet från arbetskamrater och chefer hade det nog dröjt ännu längre.

Film

”Kollegorna är med mig till 100 procent” (länk till Youtube)