Tuffa förhandlingar i coronatid
- 17 november 2020
"Nu är det tufft", en mening som sägs i varje avtalsrörelse. Men med en coronapaus på sju månader, berg– och dalbana på hela världsmarknaden, arbetsgivarnas hot om nollbud och förhandlingar om trygghet och omställning, så är avtalsrörelsen 2020 inte lik någon annan gång.
– Vi körde verkligen ända in i kaklet i förhandlingarna om nivåerna av det totala avtalsvärdet. Och vi höll fast vid våra viktigaste krav, säger avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä.
Arbetsgivarna gick ut tidig sommar med att retroaktiva löneökningar från den 1 april bara var att glömma och flaggade för nollbud. Men redan då kunde man se att utvecklingen av industrin vände och gick åt rätt håll.
– Corona har slagit väldigt olika mot våra branscher. Kemiindustrin har till exempel gått bra hela tiden och fordonsindustrin gick för fullt efter semestern, säger Veli-Pekka Säikkälä.
Hållbara och rimliga krav
Samtalen med de förtroendevalda i förhandlingsdelegationerna och med de 500 klubbordförande som förbundskontoret ringde runt till inför slutförhandlingarna visade på samma tecken. Våra krav höll och var fullt rimliga.
– Och det höll vi och våra förhandlare fast vid. Resultatet blev ett 29 månaders framtungt avtal, det vill säga med högsta delen 3 procent från start den 1 november i år. En ytterligare ökning med 2,4 procent sker från den 1 april 2022, säger Veli-Pekka Säikkälä.
Förutom kravet på mer pengar i plånboken blev det också avsättningar för olika former av deltidspension samt avtalspension som gör att pensionspengarna börjar tjänas in från 22 år i stället för 25 år.
– Förändringen sker stegvis ett år i taget. En viktig sak för våra medlemmar som ofta börjar jobba i tidig ålder, säger Veli-Pekka Säikkälä.
Låglönesatsningen
Den slutliga striden handlade om låglönesatsningen. Ett krav som IF Metall och övriga fack i LO-samordningen enats om för att höja lönen för de med allra lägst lön. Men också ett krav som arbetsgivarna ogillar allra mest.
– Det känns extra bra att vi drev igenom detta. För IF Metalls del gynnar detta cirka 35 000 industriarbetare. För andra förbund är det fler. Vi vet också att det ofta är kvinnor som har de lägsta lönerna. Därför är det här en viktig jämställdhetsfråga, understryker Veli-Pekka Säikkälä.
Men så var det det där med retroaktiviteten. Det blev ingen sådan och det är heller inte någon självklarhet vid prolongering, det vill säga förlängning av gällande avtal fram till och med den 31 oktober.
– Det fanns ju en anledning till att vi prolongerade. Industrin slog tvärstopp och cirka 90 000 av våra medlemmar fick gå hem med korttidspermittering. De behöll jobben och kom tillbaks när det vände, i stället för att bli arbetslösa.
Solidarisk lönepolitik
På andra områden har det varit ännu värre, som för medlemmarna inom Hotell- och restaurang. Hotellen gick från 88 procents beläggning ned till 10 procent på mycket kort tid.
– Självklart var vår gemensamma fackliga styrka, att förhandla och strejka, väldigt svag, menar Veli-Pekka Säikkälä, och fortsätter:
– Dessutom har vi sedan länge enats om en modell som säger att vi ska ha en solidarisk lönepolitik där vi tänker brett. Samtidigt har vi i Facken inom industrin också enats om att sätta märket. Nivån i detta märke ska vara både solidarisk och rimlig, varken för hög eller för låg, menar Veli-Pekka Säikkälä och ställer en retorisk fråga:
– För om vissa tycker att de ska ha mycket mer i plånboken för att just deras företag går bra, ska de som jobbar på mindre lönsamma företag ha noll eller till och med sänkta löner?
– Nu har vi satt ett märke, en nivå för löneökningar, som är rimlig och hållbar för våra medlemmar, men också för alla på arbetsmarknaden.