Han tog chansen att rädda jobb

• Förtroendevald
• 7 juni 2022

Stefan Löfven har fått hantera stora kriser både som facklig och som politiker. Kriser med helt olika utgång. Kanske är det därför han tycker det är så viktigt att industriarbetare tar plats i politiken.

Han var egentligen på väg till Australien för att träffa fackliga kamrater, men fick ringa dem och säga att ”Jag kan inte åka till er. Jag måste åka runt i Sverige för nu är det riktigt illa här.”.

Finanskrisen 2008–2009 innebar ett kraftigt och omedelbart slag mot industrin. Stefan Löfven var förbundsordförande för IF Metall och fick se medlem efter medlem varslas om uppsägning i takt med att orderböckerna tömdes. Resan han gjorde då liknade ingen annan.

– Jag åkte runt i landet och såg verkstad efter verkstad och företag efter företag tystna. Det har jag med mig, den här tystnaden. Man vet att här ska det vara fullt av aktivitet och liv, men så är det tyst. Och man såg folks oro.

IF Metalls utredningsenhet tog snabbt fram ett program på åtgärder för att hantera krisen, med stöd, investeringar och utbildningar, men den borgerliga regeringen tyckte att det redan fanns tillräckligt med utbildningar. Stödet uteblev.

– Det fanns liksom inget gehör. Det är ofrånkomligt att en sådan här kris drabbar, men man hade faktiskt kunnat rädda 30–40 000 industrijobb om man hade lagt manken till, och då minns jag att jag tänkte att om jag någon gång får en möjlighet att förhindra att det här sker, då ska jag göra det.

Korttidsarbete räddade jobb

Och han fick chansen. När coronapandemin spreds över världen var Stefan Löfven statsminister, men nu var det inte lika tydligt industrin som drabbades. Krisen spred sig snabbt även i många andra sektorer och det stod tidigt klart att det skulle bli en rejäl dipp i konjunkturen. Nu kom stödet för korttidsarbete som hade behövts redan under finanskrisen. 

– Det fanns då ett första system så man kunde gå ner i arbetstid, men det var inte tillräckligt bra så vi vässade till det. Det visade sig att över 600 000 personer har fått ta del av korttidsarbete, människor som annars riskerade att få en uppsägning.

När konjunkturen vände uppåt igen efter dippen i pandemin var de flesta anställda kvar när produktionen skulle växla upp, till skillnad från efter finanskrisen då många hade behövt gå ut igenom porten utan att få återvända. Många hade nu dessutom fått utbildning under tiden. Stefan Löfven menar att här blev det tydligt på skillnaden i politik, när samhället kliver in och tar ansvar för både företag och löntagare. 

Över 600 000 personer har fått ta del av korttidsarbete, människor som annars riskerade att få en uppsägning.

– Det beror också på att den borgerliga regeringen inte förstod industrins betydelse. Fredrik Reinfeldt sade att industrin var ”basically gone”. En så korkad tanke, det är som att tro att ett samhälle kan vara utan tillverkningsindustri. Det var häpnadsväckande.

Politiken närvarande på Hägglunds

Men Stefan Löfvens politiska engagemang började inte i och med att han blev partiordförande och sedan statsminister. Redan under tiden på Hägglunds i Örnsköldsvik, där han svetsade delar till Rc-lok, fanns den politiska diskussionen ständigt närvarande. 

– Vi hade en bra politisk verksamhet. Vi samlades regelbundet för att gå igenom vad som hände i riksdag, landsting, kommun. Vi fångade upp vilka frågor som diskuteras ute på verkstäderna. Det kunde vara sjukförsäkring och arbetsskador, men också lokala frågor om sjukvård och skola. Det var inte så att alla gick och pratade politik, men det fanns en grunddebatt som var där hela tiden.

Både som förbundsordförande och som statsminister har han sedan varit ute och besökt en mängd arbetsplatser runt om i landet. Hans bedömning är att de politiska diskussionerna har minskat, något som han ser som en brist för demokratin.

– Hela arbetsorganisationen är annorlunda nu och jag tror att det ger färre tillfällen för folk att faktiskt sätta sig ner och mötas på olika raster. Det är en brist för demokratin, för de som inte har lätt att komma till tals. Demokratin förutsätter ett aktivt deltagande.

Industriperspektivet behövs

Här citerar han en folkhögskolelärare som en gång sagt att ”Det finns inget vakuum i demokratin, det finns inget tomrum. Så den plats jag lämnar om jag avstår från att delta är det någon annan som tar. Den blir inte tom, utan någon annan fyller den.”.

Därför tycker Stefan Löfven att det är viktigt med industriarbetare i politiken. Han menar att det handlar om främst två perspektiv.

För det första om industrins förutsättningar att verka. De måste vara bra för att kakan, vinsten, vi fördelar inte ska minska, och för att vi ska ha råd med välfärden.

– Det är inte motsatsställning till sjukvården, skolan eller andra sektorer, utan alla behövs, men tillverkningsindustrin är viktig och kommer att så förbli.

För det andra handlar det om att han vill förstärka arbetarperspektivet i politiken. Att påminna om att det är människor som gör skillnad, att det är vårt arbete som förädlar produkter.

– Man måste förstå att de människorna naturligtvis ska ha bra villkor. Det är så korkat av högern och borgerligheten att tro att om man ger folk dåliga villkor, då kommer de göra bra ifrån sig.

Trygghetsfrågor fortsatt viktiga

På frågan om vilka frågor han tror kommer vara viktiga för industriarbetarna framöver svarar han genast trygghetsfrågor. 

– De kommer alltid finnas där. Om du blir sjuk eller arbetslös, hur ska du då ta dig vidare? Där ser vi så tydlig skillnad mellan blocken, vilka som faktiskt bryr sig om det och vilka som inte gör det.

Han lyfter också vikten av trygghet i omställning, i synnerhet i den klimatomställning som industrin är inne i nu. Utöver reformen med korttidsarbete nämner han därför omställningsstudiestödet som en av de politiska framgångar han är mest stolt över. 

– Vi har pratat om det livslånga lärandet under hela min fackliga karriär från början av 80-talet. Nu håller vi på och närmar oss det, tack vare det vi inför nu i samarbete med parterna.

Pensionerna är ett annat område Stefan Löfven känner sig delvis stolt över, men inte nöjd. Han hade önskat att han fått igenom en höjning av avgiften i pensionssystemet, men där har pensionsgruppen i riksdagen hittills satt stopp.

– Hade det betalats in från början, så som det faktiskt var tänkt och sagt, hade vi haft en helt annan styrka i pensionssystemet. Men vi har ändå höjt lägstanivåerna, och vi har höjt bostadstilläggen.

Mer motsättningar i politiken

Alla förhandlingar har alltså inte gått som han vill, men förhandlingar är något som har präglat Stefan Löfvens karriär. Han hade såklart mycket nytta av de erfarenheterna när han tog klivet från den fackliga världen in i den politiska, men hur upplevde han skillnaderna mellan de två världarna?

– I den fackliga världen är det så att vi förhandlar med jämna mellanrum, och då går det några månader då det är hårt på något vis. Men därefter, när avtalet väl är slutet, då bygger det mer på samarbete med motparten. Det upplever jag inte i det politiska. Du kan göra uppgörelser även där, men det är mer osäkert. Det är mer antagonism i politiken. Den har sin kraft i att alltid vara mot på något vis.

Vad har han då för medskick till den som ser behovet av industriarbetare i politiken, och kanske till och med själv är den som vill göra jobbet?

– Ta den plats som ni ska ha. Uppmuntra varandra att vara aktiva i politiken, att ta politiska uppdrag. Det blir ett mycket bättre samhälle och det blir mycket bättre för industriarbetarna.